Storken kommer

I helgen var vi och hälsade på min sambos syster som fick barn för snart 2 veckor sedan, en bedorande liten tjej och det var verkligen super mysigt att gosa och lukta på henne, men på vägen hem kom avundsjukan över mig och istället för att helt enkelt berätta för min sambo vad som var problemet försökte jag starta ett gräl om heminredning och lägeheten.
Det är ju alltid enklare att gnälla och klaga på matrela saker än det kaos som då snurrade som ett virrevarv i mitt huvud.
Efter mycket om och men så lyckades jag erkänna att jag var ledsen över att jag inte oxå har en liten bebis och denna ångest över att tänk om det inte går, tänk om jag aldrig får bli gravid och mamma...
Som tur är har jag en helt underbar sambo som stöttar och peppar när jag som mest behöver det men inte vågar erkänna att jag har ångest över allt som kan gå fel, men på något sätt så kan han ändå få allt att kännas så mycket bättre.

Jag funderar på om jag ska köra igån nu i september med inseminationen eller om jag ska vara förnuftig och vänta tills jag har fast jobb, men samtidigt så vet jag ju att jag inte kommer ha några problem att få jobb inom komunen eller andra företag som förmedlar personliga assistenter.

Vad skulle ni göra?

Våran resa till köpenhamn var mysig men jag hade konstant stresshuvudvärk men den gick över efter journalsamtalet med storkkliniken.
Vi passade på att turista ordentligt med besök både på Tivilot, christiania och kyrkan med utsikt över hela köpenhamn i klocktornet dock blev det aldrig av att vi var upp där men det hinner vi med nästa gång.
När jag var på journalsamtalet hade jag fortfarande inte bestämt mig ifall jag vill ha öppen eller anonym donator men svaret kom sedan i ett helt annat samanhang, då en vän till mig hade fått ett samtal från sitt barns pappa om att han ville träffa barnet vilket han inte visat intresse för under hela barnets uppväxt hur som så bad min vän mig och råd hur hon skulle göra och för mig var svaret självklart, låt barnet (som är gammal nog att bestämma själv) välja hur h*n vill göra, och svaret på donator val är ju precis lika enkelt. Vem är jag att bestämma över en annan människa?

Nu ska jag bara bestämma mig för när jag ska köra igång min egen resa mot föräldraskap....jag vill börja nu direkt helst nyss men samtidigt säger mitt förnuft att jag ska vänta tills jag fått nytt jobb, men det kan ju ta evigheter om jag har otur...

Hej
Jag har varit på mitt första besök på Storkkliniken och gjort en insemination. Det blev tyvärr inget den gången men ska åka igen om 2 veckor. Hoppas på ett positivt resultat då.
Jag hade liksom du väldigt blandade känslor när jag skulle inseminera mig första gången.
Jag är lite nyfiken på varför du skaffar barn själv när du har en kille? Jag är nästan i samma situation som du.
//Linda


Hej Linda,
Hoppas du lyckas denna gång.
Anledningen till att jag skaffar barn på "egenhand" är så enkel som att min sambo varek vill ha barn eller föra sina dåliga gener vidare då han som barn hade canser i magen och fick lov att operera bort en njure och chansen till överlevnad var under 10 % och han är tvungen än idag att gå på årliga återkontroller för att kolla så den inte är tillbaka, samt att han har en lätt form av asberger, och han (och jag med för den delen) vill inte öka risken för "fel" hos barnet. / The dreamer